Jag och en utav mina närmsta vänner Steph är olika på många sätt. Vi har olika sätt att se på saker och vi har olika livsmål i livet. Men olikheterna gör att vi kompletterar varandra, hon bidrar med det jag inte har och jag det hon inte har. Något utav en perfect match helt enkelt haha. Det gäller att uppskatta olikheterna.

Om det är någonting jag tycker vi borde bli bättre på så är det att börja vara nöjda med oss själva. Jag vet egentligen inte riktigt vad det är som stoppar oss från att inte vara det. En utav orsakerna skulle kanske kunna vara att vi ständigt jämför oss med varandra och hela tiden har en bild utav hur saker ska vara. Över hur vi ska vara. En bild utav hur vi ska bete oss, hur vi ska klä oss och hela tiden lägger tid och energi på vad vi tror andra ska tycka om oss.

Egentligen tycker jag det är rätt sjukt att vi kan ha en slags ram för det. Jag menar hur logiskt är det? Vi är alla individer med olika personligheter och olika åsikter, hur skulle alla vi kunna passa in i den bilden? Varför uppskattar vi inte varandras olikheter istället för att försöka jobba bort de? Måste vi verkligen använda begrepp som lagom och normal? Varför kan vi inte få vara för mycket? Eller kanske för lite?

Jag tror verkligen på att man kommer längst med att gå sin egen väg. Att bara vara sig själv. Vi kommer aldrig vara som någon annan. Var glad över det, du är speciell! Välj att se dina fördelar och allt som är bra med dig istället för nackdelar. Om alla går sina egna vägar och börja respektera varandra för vad vi är tror jag vi skulle leva i ett mer positivt samhälle där vi uppskattar att alla är speciella, ett samhälle där du får vara just du. Ett sådant samhälle skulle i alla fall jag vilja leva i. Allt börjar någonstans och jag börjar här. Jag vill förändra.